Sjukhuset
jag ska berätta varför jag inte bloggat och annat, hur jag hamnade här helt enkelt (på sjukhus).
Till och börja med så tog mamma och jag blodprover, för vi blev kallad till att göra det för jag hatar verkligen blod, och nålar och sprutor, men denna gång så var det rätt AKUT därför att jag mådde illa varje morgon, och mådde inte riktigt som jag ska i vanliga fall, så efter provtagningen på Mälarsjukhuset i eskilstuna så ringer min doktor och säger att vi ska FORT som TUSAN till AKUTEN i eskilstuna och att vi skulle bli inlagda, dom sa inte hur länge så jag ska vara ärlig, jag har bara 3 par byxor (leggins,jeans,mjukisbyxor) och 1 blus. 1 mjukiströja, en stickad och, o en stor len mjukiströja sydd av mamma och ett vitt linne, det är allt! och jag har vart här i 3 veckor och 1dag nu, Sen när vi kom till akuten så blev vi helt chockade jag fick åka vidare till Astrid lindgrens sjukhus i huddinge, där befinner jag mig just nu. Sen fick jag infarter och dropp, för jag hade absolut ingen aptit alls!
Sen opererades jag inför PD-Slangen, den slang som jag nu har i magen för att mina njurar inte orkar rena blodet, och min njurfunktion ligger bara på 10%, och därför får jag dialys först maskin dialys, sen pås dialys, och nu BLOD dialys, utan dialys överlever jag inte.. och senare på detta år ska jag opereras igen, ska få ny njure och då kommer mina njurar funka som det ska igen, det har vart en jobbig tid med massa sprutor, nålar allt men jag kan säga, jag är inte lika rädd jag är tusen gånger starkare än vad jag va för 3 veckor sen.
Pusshej! /Sannababy
Hej. Du har antagligen ingen aning om vem jag är, och så ska det förbli. Jag kan säga att jag går i din parallellklass, men inte mer. Jag tycker du är otroligt stark och modig, och jag har börjat att sätta mina egna problem i perspektiv till dina. Mina är små bagateller som inte kommer påverka mitt liv på det långa hela, och jag har precis börjat inse det. Jag hoppas verkligen att du kämpar på, för det kommer löna sig tillslut. Jag vet fler som stöttar dig, så du ska veta att du inte är ensam! Kan tyvärr inte göra mer än att kommentera och visa mitt stöd, men jag hoppas verkligen du fortsätter kämpa och uppdatera (både bloggen och livet) i en stadig takt. Lycka till och krya på dig!
Åh, tack så mycket jag önskar jag visste vem du var!
Jag kan inte bli annat än glad när det är folk som bryr sig och visar sitt stöd, jag vet att denna stund är riktigt svår, men jag har lovat personer att jag ska kämpa på, även mig själv. och det gör jag, tack du <3 !
